Sista dagen i Washington DC bestod till en början av väntan på att hämta ut våra hyrbilar. Vi hade bokat dem från kl 14.30 och kände att vi redan hade gjort allt man borde i DC. Men efter lite kringstrosande i butiker och det obllgatoriska Starbucks-besöket så sprang tiden iväg och vi begav oss efter en burito-lunch till tågstationen för att plocka upp hyrbilarna.

Väl framme vid disken visade det sig att National (företaget vi hyr bil hos här) inte hade riktigt samma syn på vad "all extra drivers" är som företaget vi bokat bilen genom (ebilhyra/travel jigsaw). Vi menade, liksom travel jigsaw, att eftersom bilarna rymmer 5 pers är det totalt 5 pers per bil som gäller. National hävdade att det var max 4 förare per bil som ingick. Så efter ett långt samtal med travel jigsaw i England och prat med respektive chefer kom vi fram till att vi betalar för en extra förare för den ena bilen och kräver tillbaks de pengarna från travel jigsaw i efterhand. National skulle bjuda på den andra. Suck - varför kan inte saker bara fungera?



Så - frid och fröjd igen... nästan. Vi begav oss ut till P-garaget och skulle plocka upp bilarna. Oskar och jag har friskt spekulerat i vilka modeller på bilar vi skulle få. Oskar har även hävdat att han skull bli mycket besviken om de inte hade 23" fälgar och spinners. Den ena bilen fick vi utan problem - en Toyota highlander. Den andra verkade bli besvärligare. De hade nämligen, trots 4 månaders förvarning, ingen bil inne till oss. Vi har hyrt största storleken också och tackade bestämt nej till att ta en liten RAV4 istället.

Efter lite turer fram och tillbaka visade de sig att de just fått in en annan Highlander som bara skulle tvättas och tankas. Vi lånade RAV4an under tiden och hämtade upp allt bagage och åkte sedan och bytte bil. Och vi var nu äntligen på väg! Roadtripen kunde börja! :)



Walkie talkies för att prata mellan bilarna införskaffades på Best Buy direkt... och trots sin "18-mile"-räckvidd blev det dött i luren direkt när vi råkade köra lite fel med den ena bilen. Tur man har telefoner ibland. Vi kom dock snabbt på rätt väg igen och satte av för att hinna uppleva de vackra vägarna vid Blue Ridge Mountains innan det blev mörkt. Mat fick vänta.

GPSen lyckades ge oss en viss deja vu-känsla när den visade ut oss på en mindre och mindre väg. Till slut höll vi på att köra fast och konstaterade att detta nog inte var Blue Ridge Parkway... men tekniken måste väl ha rätt, eller hur!? Trots allt kom vi i alla fall rätt och fick några skymningsbilder innan det blev helt becksvart, och hastigheten fick sänkas till minimum för att unvdika alla hjortar som kände för att bli kylarprydnader.

När vi äntligen hittat ut från den numera helt mörka vackra vägen fick vi syn på en Burger King och magarna fick äntligen lite mättnad, med en trippel whopper för vissa.



Efter ytterligare lite körning har vi nu sovit gott på ett hotell längs vägen i Wytheville, Virginia. Nu bär det av mot Knoxville och 4e juli-firande.